Livet via internet

Nu är det dax att leva livet genom datorn igen.
För några år sedan ramlade jag hemma och slog sönder min axel så jag fick en protes. För 1,5 år sedan bröt jag vänster arm när jag snubblade inne och nu  lårbensbrott efter att jag svimmat hemma.
Idag åker min man ned till Skåne för att jobba. Nu har jag duschat och han har fixat mat och allt här hemma innan han åker. Jag tror han är mera orolig än vad jag är. Det kommer nog att gå bra, bara jag har telefonen med mig överallt jag stapplar omkring antingen med kryckor eller rullator.
Jag har inte informerat jobbet än om att jag är sjukskriven i två månader. Tror inte att de skrattar så högt.
Det blir nog lite stökigt kan jag tro. Det är bara jag som kan lönesystemet. Dålig planering från arbetsgivarens sida.

Lårbenet igen

Jag trodde inte att jag skulle bryta lårbenet vid sådana "unga" år, som de sa på sjukhuset.
Men att jag svimmade det kunde jag inte planera för. Jag är fortfarande yr i huvudet och måste resa mig väääldigt långsamt.
Nu vet jag ju inte hur sånt här går till men jag gissar att remissen på sjukgymnastik går till min vårdcentral och att de kontaktar mig. Det är väl bara att vänta och se.
Under tiden gör jag de övningar jag fått från sjukgymnasten på lasarettet och det går faktiskt bra.
Smärtstillande heter medlet som gör att jag kan göra övningarna.
Tack och lov att jag inte väger 100 kg då hade det nog varit stora problem att flytta omkring mig med kryckor och rullator. Jag har ju inte mycket till armmuskler direkt.

Besvärlig att leva med

det är jag just nu. ARG som ett bi, irriterad, ledsen, less, ont, orörlig. I min enfald trodde jag att det var slut med oturen. Det började gå bra på jobbet. Kände mig inte alltför stressad trots att det varit mycket att göra. Mådde bra efter viktnedgången på 44 kg. Men det är som om att det kommer fram en liten djävul och säger:
-Nu mår du för bra, ned med dig i gropen igen. Tro inte att du är nåt.
Så nu ska jag ta mig igenom detta också och se vad det här för med sig.
Jag tror ju att allt har en mening men att det tar tid innan det visar sig, ibland åratal.
Emellanåt så tänker jag nu...det är ju bara ett brutet ben..tänk på de som har det värre och de finns mängder av dem.

Ännu ett brutet ben...tredje gången gillt....

I lördags eftermiddag började jag att känna mig lite yr. Bestämde mig för att gå från fotöljen och vila i sängen en liten stund. Tre meter från sängen svimmade jag. Jag slog i hakan i en byrå och jag bara rasade rakt ned i golvet. Kände på en gång att något blev väldigt fel. Jag lyckades släpa mig till sängen och upp.
Min man var hemma och ville ringa ambulansen. Jag vägrade: Det går nog över.
Söndag morgon klockan åtta gav jag upp. Det blev ännu en ambulansfärd in till akuten.
Röntgen och sedan vänta, vänta, vänta....Vid fyratiden fick jag reda på att det var ett brutet ben (lårbenshalsen) och jag skulle upp på operation. Sedan blev jag flyttad mellan em massa olika sängar, dusch, etc. Det gör ganska ont kan jag säga.
Det var meningen att jag skulle opereras med ryggbedövning men på något sätt lyckades jag övertala dem att det bästa vore nog att söva mig.
-Nja men, man mår inte dåligt efter operationen om det bara blir en ryggbedövning.... Vilka man...
Det är mycket bättre eftersom MAN inte blir illamående...
JAG mår jättebra efter sövning, har aldrig haft ett problem. Varför inte fråga mig utan dra egna slutsatser. Jag sa att då får ni hålla mig ordentligt dopad för jag vill inte vara vid medvetande och höra något alls.
Jag fick som jag ville och mådde kanon,
Den här gången var jag inte alls imponerad av sjukhuset. Det mesta verkade väldigt virrigt.
Jag fick en allergichock och ringde på klockan. Förklarade väldigt utförligt vad det var. Att jag tagit allergimedicin Tavegyl och att jag behövde en adrenalinspruta, att jag hade en hemma och aldrig reste någonstans utan den.
De stod som kryss, även sköterskan.
Vi har inte sådana sprutor och jag är inte behörig att beordra sånt.
-Det är bäst ni snabbar på för nu håller halsen på att svälla igen...
Efter en liten stund kom en medicinläkare rusande med sprutan i högsta hugg....smack...in i låret....
Så gick det över...
Sedan blev det provtagningar av det mesta på mig tre-fyra gånger/dag.
Blodtryck: Katastrof.
Puls Ok. Blodvärde OK Feber ingen.
Nu ska jag gå på blodtrycksutredning. Det låg mellan 95 - 114 genom 57  - 67. Lite lågt. Det var därför jag ramlade i golvet.
Sitter nu hemma i fotöljen och har tråkigt. Men, men jag kom ju hem igår och nu blir det bättre antar jag.
Slut för idag

Årstidsjobb

Det verkar ju vara en utväg eller att gå i ide mellan november och februari. Nu har det blivit ljusare och jag känner hur jag börjar vakna till liv lite åt gången. Men under vintern är jag så förbannat less på allting och på sommarn tycker jag att det mesta är bra och jag trivs med tillvaron.

JOBBigt

När börjar "man" att känna att det mesta är jobbigt? När börjar man att bli så jäävla uttråkad av det liv man lever?
Är det när "man" har klivit upp varje förbannat måndag morgon sedan "man" var 7 år och började i skolan men varit befriad från dagis och allt annat.
 .
Jag tänker